Hela vintern pratade vi om hur vi skulle göra en snabb farkost genom att koppla ihop våra två cyklar. Men det skulle inte bli en obalanserad och ointelligent tandemcykel, utan en riktig fyrhjuling. Om vi bara satte ihop cyklarna bredvid varan­dra så skulle det bli som en bil, och vi skulle kunna sitta bred­vid varandra och småprata hela vägen ner till Växjö där de bodde. Dessutom skulle vi kunna ha en jättestor pakethållare där vi skulle få rum med Niklas farfars gamla tält som vägde tjugo kilo.

Hela vintern kom vi på nya finesser. Vi skulle ha en frysväska full med coca cola mellan oss. Och på ett notställ framför oss skulle vi ha vägkartan. Och med hjälp av fyra stavar och ett par stora svarta plastpåsar skulle vi kunna spänna upp ett tak ifall det regnade.

Hela vintern tänkte jag på hur jag och Niklas  skulle komma incyklande på gatan där de bodde. Alla skulle stirra på cykelbi­len och tänka att varför har inte jag kommit på något så smart. Och så skulle det se ut som i en amerikansk film med en bred gata, helt utan trafik och med ungar som leker med en boll, och så skulle vi stanna till cykelbilen och jag skulle gå och ringa på.

Och Kicki skulle först bli hur förvånad som helst och skratta med hela ansiktet åt vår cykelbil och säga:

– Ni är inte riktigt kloka ni.

Men sedan skulle hon bli allvarlig och se in i mina ögon. Och utan ett ord skulle vi gå in och sätta oss någonstans och hennes föräldrar skulle vara bortresta. Och så skulle vi bara sitta så och kanske hålla varandras händer en bra stund. Och sedan skulle vi resa oss upp och äntligen krama varandra. Först försiktigt, och sedan hårt.

Sedan skulle vi bo där tillsammans. För det mesta skulle vi kramas och kyssas, kyssas försiktigt så att munnarna snuddade vid varandra, och hårt så läpparna blödde. Och sedan skulle vi laga frukost tillsammans, och snudda vid varandra och bara skratta till, när vi letade efter något bröd eller juice eller något. Och ibland, om kvällarna, skulle vi sticka ut till någon sjö någonstans tillsammans med Niklas  och Bettan. Våra tjejer skulle hoppa upp på pakethållaren och vi skulle cykla iväg. De skulle retas för cykelbilen, fast samtidigt skulle de titta beundrande på oss för att just deras killar var så uppfin­ningsrika.

Fast det blev ju ingenting av det, förstås.

När sommaren kom började jag tänka att tänk om Kickis och Bettans föräldrar är hemma hela sommaren. Och tänk om vi får punktering. Och tänk om de bara tycker att vi är fåniga.

Och när vi började bygga ihop våra cyklar genom att sätta skidstavar mellan dem, så såg det bara löjligt ut, inte alls som vi hade tänkt. Och när vi ställde upp cykelbilen i Niklas  trädgård och skulle sätta oss på den så vek den sig och en av stavarna gick av och både jag och Niklas föll omkull.

Det blir aldrig som man tänker ut. Och det spelar ingen roll hur enkla grejer det är, egentligen. Ibland blir jag så arg på det. En gång blev jag så arg att jag sparkade på sängen så att jag haltade omkring en hel dag efteråt och mamma undrade vad det var och jag sade:

– Det ska inte du lägga dig i!

(struket 4 september 2005)