Alfabeta förlag 2006
Omslag: Dick Aschenbrenner

22.

Jag skrev aldrig något om andra tjejer till Mikaela. Inte ens när hon funderade på att överge mig och flytta till USA. Det var en hederssak för mig. Några av mina andra brevvänner var hur okänsliga som helst och skrev om killar de var ute på disko med eller om filmstjärnor som var hur underbara som helst. Så hade jag aldrig kunnat göra, i mina brev till Mikaela var det bara Mikaela som gällde.

Men det där med USA skrämde mig. En dag skulle hon bara skicka ett vykort från Arlanda, om ens det, och bara vara försvunnen till andra sidan Atlanten. Och jag skulle aldrig få träffa henne. Jag hade i och för sig inte träffat henne trots att hon bodde i Sverige, men så länge hon höll sig på den här sidan Atlanten fanns i varje fall möjligheten. Och det verkade så lätt att ta sig till USA. För henne. Hon skulle kunna få en biljett med posten när som helst. Jag och Niklas hade verkligen gjort allt som stod i vår makt för att ta oss till USA, men vi hade minsann inte lyckats. Vi hade en hel pärm med planer och idéer om USA-resan. Hade Mikaela några pärmar med idéer? Jag kunde inte tänka mig det.

Jag satte på en av Barbi Bentons skivor och la mig ner på sängen, på farmors virkade överkast, och stirrade på omslaget. Barbi Benton var verkligen en riktig sångerska. Andra i klassen, till och med Niklas, hade nästan alltid lyssnat på killar. Som Sweet, fyra långhåriga karlar med glittriga kläder och platåskor som spelade skränig elgitarr så att man knappt hörde vad de sjöng. Jag fattade inte alls vad det skulle vara för fint med det. Hur jag än försökte förstå så var det omöjligt. Jag försökte prata med Niklas om det, men han tyckte bara att jag var konstig.

– Lyssna på det här då, sa han och satte på någon av Sweets ”lugnare” låtar.

– Det är väl inte särskilt fint heller, sa jag.

– Det måste väl inte vara fint, sa Niklas . Det kan väl vara … bra …

– Men vad är det för bra om det inte är fint?

Jag kunde inte förstå mig på något annat Niklas  spelade heller och började tro att jag helt enkelt inte förstod mig på musik över huvud taget. Ända tills jag såg ett avsnitt av McCloud, den ridande polisen. Dennis Weaver var en av mina favoritskådespelare, han sprang inte omkring lika mycket som andra deckare. Han tog det lugnt. Det var i ett McCloud-avsnitt jag mötte Barbi Benton för första gången. När hon sjöng Ain´t that just the way så förstod jag vad musik kunde betyda. Och det bästa var att Barbi Benton var minst lika vacker som sin röst. Eller tvärtom. Det räckte nästan att se på någon av affischerna av henne, eller på skivomslaget, jag behövde knappt sätta på skivspelaren.

Den första skivan jag fick tag på var ett samlingsalbum som kort och gott hette Playboy Records Artists och från tidningsartiklarna jag sparade fick jag snart veta att hon inte bara spelade in sina skivor på Playboy Records utan också varit Hugh Hefners tjej i åtta år! Och även om det tagit slut mellan dem nu så fortsatte hon att tala om vilken underbar tid de hade haft tillsammans och att om hon fick leva sitt liv på nytt så skulle hon ändå valt de där åren med Hef.

Det var genom Barbi Benton som jag lärde känna Hugh Hefner och lärde mig beundra honom mer än någon annan kändis. Det var bara Hef av alla framgångsrika människor som använde sina pengar på ett förnuftigt sätt. Hans stora hus hade ett helt system av pooler som var förbundna med gångar och vattenfall. Man kunde glida ner i vattnet i vardagsrummet och simma ut i trädgården. Och överallt satt alla de där otroligt vackra kvinnorna som oblygt vikt ut sig i hans tidning. Många herrtidningar hade ingen respekt för kvinnorna, men hos Hef fick de ordentligt betalt och sedan kunde de när som helst komma och bo hemma hos honom och vara med på hans fester.

Det var verkligen skillnad mellan Hugh Hefner och andra kändisar man läste om som kunde slösa bort pengarna på helt idiotiska saker. Som att köpa en stor affär eller ett hotell eller ett zoo. När jag och Niklas  blivit berömda skulle vi åka över till Hef och be honom om ritningarna till hans hus. Och till poolerna. Då kunde vi passa på att fråga några av tjejerna om de ville komma över till Sverige. De skulle ju tycka att Sverige var helt exotiskt. Bara en dalahäst skulle få dem alldeles till sig:

– Very beautiful horse, skulle de säga. Is it a present? Oh, that’s too much!

Och sedan skulle de krama om oss och kyssa oss på kinden. Och trycka sina stora bröst mot oss.

Om de ville kunde vi hyra en buss och åka upp till Nusnäs och visa dem hur dalahästarna gjordes. Och hur snabbt de målades. När vi väl var rika och berömda fanns det inga gränser för vad vi skulle kunna göra.

Det sorgliga med Barbi Benton var att hon lämnade Hugh Hefner och gifte sig med en helt vanlig man. Det där tog mig hårt. Att dela henne med Hugh Hefner, som jag respekterade, var en sak, men när hon lämnade Hefs paradis blev jag grundligt besviken. Hon som jag älskat måste i själva verket vara ganska så osmart. Och jag ville inte dela henne med vem som helst.

Det var vid den tiden jag gick på bio och såg Roman Polanskis film Tess med Nastassja Kinski i huvudrollen. Nastassja var yngre än Barbi, och mer romantisk. Och hon behövde mig. Genom hela filmen var det som om hon skrek efter min hjälp. Jag kunde ju inte gärna kliva in genom bioduken, men jag började samla fakta om henne ifall jag en dag skulle träffa henne. Roman Polanski hade i och för sig inga pooler, men han var ändå häftig. Han var på rymmen från amerikansk domstol eftersom han haft sex med en minderårig. Bara en sån sak! Fast det värsta var ju att hans fru, Sharon Tate, hade blivit mördad av satanister. Det slog till och med Hugh Hefners pooler.

Även om jag gillade Roman så var det ändå Nastassjas pappa jag blev mest förtjust i. Klaus Kinski var helt galen. Som tur var så var han skådespelare och kunde försörja sig på att spela galning. Bara en sådan sak som utseendet. Han såg ut som den värsta grimas en vanlig människa kan göra, när han var helt stilla, han sov med ett stort grin över hela ansiktet. I filmerna spelade han alltid galning. Ofta var han galen nazist. I Nosferatu spelade han Dracula. Jag har alltid tyckt att Dracula är löjlig, men när jag såg Nosferatu och visste att det inte alls var Dracula utan Klaus Kinski under sminket blev jag riktigt rädd. Till och med den riktige Dracula skulle ha sprungit och gömt sig om han träffat på Klaus Kinski.

Både när det gällde Barbi och Nastassja kände jag mig osäker på språket. Kanske särskilt med Nastassja. Hennes pappa kom från Polen och hon hade rest omkring i Europa och spelat in film på engelska, franska och tyska och kunde säkert polska också. Varken Nastassja eller Klaus skulle förstå mina svårigheter med språket.

– It is easy! skulle de säga. Just talk!

– But it is difficult when you don’t can.

– When you are in love nothing is difficult! skulle Klaus Kinski säga.

Fast det där gjorde mig arg. Det är väl en sak om man är bra på att lära sig språk, men en annan sak för en sådan som jag. Men hur skulle jag kunna argumentera med Klaus Kinski om det? Tänk om han blev alldeles galen och slog näven i bordet och röt så att det stänkte spott på mig?

En bra sak med att Nastassja hade hela världen som sin arbetsplats var nog trots allt att man inte stötte på hennes far för ofta. Trots allt hade jag honom hellre på vita duken än i samma rum. Och Nastassja var jag inte orolig för, hon skulle tycka att mina språkfel och min svenska accent bara var något charmigt.

Och förresten skulle hon snabbt lära sig svenska och då skulle hon kunna spela med i svenska filmer. Kanske mot Lasse Åberg till och med. Lasse Åberg skulle falla för henne han också.

En dag skulle vi sitta där, i vårt stora fina hus, vid det där stora furubordet i köket, jag och Lasse och Roman, och Nastassja skulle komma med den nylagade äppelpajen och slå sig ner.

– Oh, it smells lovely, skulle Roman säga och grabba för sig en stor bit paj.

– Thank you, skulle Nastassja säga sådär artigt som de säger i utlandet.

Lasse skulle väl skämta till det på något smart sätt. Jag skulle kanske blicka ut genom fönstret mot sjön utanför och le för mig själv.

Så småningom skulle vi börja tala om hur märkligt allt det här var, att vi alla var församlade på det här sättet. Och att jag och Nastassja funnit varandra.

– It’s all thanks to you, skulle jag säga. If you hadn’t made Tess

– Oh, no, skulle Roman säga. It’s all thanks to my dear wife, Sharon … (och här skulle det bli pinsamt tyst ett ögonblick, vi visste ju alla hur smärtsamt det var för honom fortfarande efter alla dessa år). It was Sharon who recommended me the book … When I read that book I just had to make the film … So it’s all thanks to Thomas Hardy! If he hadn’t written that book back in 1891 …

Alla skulle skrocka lite tankfullt åt att en engelsk 1800-talsförfattare styrt våra öden på det här sättet.

I filmen hade Nastassja en helt annan pappa. En oduglig suput som inte kunde försörja familjen. När en präst berättade för honom att familjen i rakt nedstigande led var släkt med den gamla adelsfamiljen d’Urberville växer hoppet i familjen och Nastassja/Tess tvingas ge sig iväg till en rikare d’Urberville för att be om hjälp. Men i stället för hjälp får Tess veta att den rikare grenen av släkten inte alls är släkt utan är rika uppkomlingar som köpt det fina namnet. Sonen på gården, Alec, fattar ändå tycke för Tess. Känslorna är inte besvarade men det eggar honom bara ännu mer och till sist våldtar han henne. I och med det blir hon för en tid hans älskarinna.

Tess ger sig i varje fall av från mannen och föder hans barn men barnet dör innan någon präst döpt det. Därefter tar hon arbete på ett mejeri där hon träffar prästsonen Angel Clare som bestämt sig för att bryta med sina föräldrar och bli bonde. Tess vill berätta om sitt förflutna men Angel Clare lyssnar inte förrän de är gifta. Han berättar då om ett eget snedsprång med en äldre kvinna och Tess berättar sin historia. Angel blir bestört och lämnar henne för att flytta till Brasilien.

När Angel försvunnit går det bara utför för Tess och hennes familj. Och till sist ger hon sig till Alec d’Urberville som aldrig kunnat glömma henne. Han tar hand om henne och sörjer för henne och hennes familj, men hon kan aldrig bli lycklig igen.

En dag återvänder Angel Clare från Brasilien som en sjuklig och bruten man. Han letar rätt på Tess som först ber honom ge sig iväg. Men så, plötsligt, ångrar hon sig, rycker åt sig en revolver och skjuter mannen hon motvilligt levt tillsammans med och rusar efter Angel Clare. Tillsammans flyr de genom den engelska natten. Men flykten är hopplös och till sist hinner rättvisan ikapp dem.

Jag kunde inte fatta hur karlarna kunde bete sig så mot någon som var så vacker. Alec kunde väl ha friat till henne i stället för att bara hoppa på henne sådär. Om han nu ville ha henne kunde han väl ha gift sig med henne.

Och även om jag förstod att Angel blev sur när hon inte berättat att hon till och med fött en annan mans barn tidigare så var det väl lite överdrivet att ge sig av till Brasilien. Jag skulle ju ha blivit sur, helt klart, men om jag nu gift mig och just skulle krypa till sängs med Nastassja Kinski så inte sjutton skulle jag säga nej tack och åka iväg till Brasilien för att bli bonde! Nej, det var fullständigt overkligt.

– I think that part was the most unrealistic, skulle jag säga till Roman.

– Yeah, skulle Roman ha sagt. I can see your point.

Det är klart kvinnor ska vara oskuld när man blir ihop med dem, men om de inte skulle vara det så får man väl ta det ändå.

En sak som jag tänkt mycket på är hur ytliga människor är. Inte minst i skolan. Killarna kan se en film och sedan säga:

– Fy fan alltså vad snygg hon är! Henne skulle man ju för fan …

Den där inställningen var lika vanlig som totalt sjuk. Som tur var var Tess en alldeles för intellektuell film för de ytliga. Jag ville verkligen inte att de skulle se den och tänka att Nastassja Kinski alltså, fy fan alltså … Jag tror faktiskt att Nastassja också tyckte det var jobbigt och när Roman och Lasse tog en promenad runt sjön skulle jag och Nastassja sitta kvar vid furubordet och tala om det.

– But what do you think about that shallowness? skulle jag fråga. Young boys just looking at the films to see a wonderful girl.

Och det fantastiska med Nastassja var att hon inte alls var förbannad över det. Hon är ju en konstnär, men ändå … Hon skulle bara säga:

– Boys will be boys …

Jag skulle le mot henne och ta lite till av äppelpajen.

Bra Böcker hade en bokklubb som hette Bra Klassiker och de gav ut Thomas Hardys bok. Det var ju inte riktigt samma sak som Roman Polanskis mästerverk, men det gav ju den där extra dimensionen som så många ytliga människor inte kunde ta till sig. Och eftersom jag var seriöst intresserad av Nastassja Kinski ville jag förstås ta till mig varje detalj. Genom hela läsningen såg jag Nastassja framför mina ögon.

Bra Klassiker gav ut fler böcker om kvinnor förr i tiden. Efter Thomas Hardys bok fortsatte jag med Herman Bangs Tine. Hon var lika ung, lika vacker, lika sårbar som Tess hade varit. Medan de ytliga såg film efter film med snygga amerikanskor gick jag vidare till böckerna och det som låg bakom. Till sist blev jag nästan lite av en expert på unga tragiska kvinnor i litteraturen och fick allt större förståelse för hur jobbigt det kan vara att vara ung kvinna. Emily Brontë och hennes systrar dog unga. Lady Chatterley hade det inte lätt. Inte Lolita heller för den delen.

Om nu kvinnor hade det så jobbigt var det faktiskt konstigt att inte fler kvinnor i nöd hade hört av sig till Niklas och mig. Men om de gjorde det så var jag i varje fall påläst. Jag visste precis vad unga vackra kvinnor kunde råka ut för.

Tony Elgenstierna , Kvinnor i nöd, Alfabeta Stockholm 2006, s. 165-173.

Smakprov:
- Kapitel 1
- Kapitel 22
Listor:
- Ämnesregister
- Personregister
Kommentarer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Strukna scener:
- Cykelbil
- Knark
- Mormor i Kongo
FAQ
E-post