Alfabeta förlag 2006 Omslag: Dick Aschenbrenner |
Strukna scener: Knark före kapitel 12 – Du är rolig, du! skrev hon. Och sedan berättade jag om min och Niklas korta karriär som knarklangare på Hällbybrunns
skola. Vanliga knarkhandlare skulle säkert ha tyckt att det var skittöntigt att vi inte sålde riktigt knark. Men det var ju det som var det smarta. Medan de vanliga knarkhandlarna hamnade i
fängelse en efter en kunde jag och Niklas bara fortsätta och sälja. Jag är inte säker på hur det började, men jag tror att det var Pelle, som jag
kände från fritids som hade fånat sig och sagt att han var knarkare och då hade Niklas
sagt att då hade han tur för i morgon skulle vi kunna skaffa in ”jävla bra grejer”. På eftermiddagen gjorde vi precis som i Baretta på tv och packade ner mjölet i
små små påsar. Niklas
mätte allting mycket noga. – Räcker det där? undrade jag. Niklas skrattade till. – Det är en hel matsked. Det är 15 centiliter, det räcker ju en hel vecka.
Frågan är om han har råd med så mycket ens. – Nej, det förstås, sade jag. När vi ändå var igång gjorde vi i ordning hasch av teblad och tog några
suketter i en gammal tändsticksask. Pelle fattade först ingenting. Han hade glömt att han var galen knarkare Men när
vi påminde honom om det blev behovet desto större. – Har ni något? Har ni något? sade han. – Det beror på, sade jag. – Men jag klarar mig inte mycket längre, sade han. – Vi har finfina grejer, men vi ska ha fem spänn, sade Niklas
. Fem kronor var lika mycket som två tjocka serietidningar. – Så här bra knark får du ingen annanstans, sade Niklas
. Han var bra på att sälja grejer. Pelle tvekade, sedan tog han upp två kronor ur fickan. – Kan jag inte få för det här? Vi tvekade. Det skulle langarna i tv-deckarna också ha gjort. – Njae …, jag vet inte det, sade jag. – Men om jag hjälper er … att göra reklam …? Det ringde in. Niklas
räckte över påsen med 15 cl vetemjöl och tog emot de två kronorna. Efter skolan gick vi till Konsum och köpte en
serietidning för pengarna. Det var svårt att välja, men till sist kom vi överens om Dracula. Den kostade 2:35 så vi fick lägga av egna pengar också, men den var ändå rätt läcker. Dracula står med armarna utsträckta mot en
skådespelerska i ett omklädningsrum och hon säger: – Vem är DU! Din bild syns ej i SPEGELN! Och Dracula svarar: – Jag är din DÖD! Vi läste tidningen hemma hos Niklas
medan vi gjorde i ordning nya förpackningar med knark. Det var ju något de aldrig sade i tv-deckarna, hur himla jobbigt det var
att göra i ordning knarket, men vi läste ett äventyr i taget och sedan byttes vi av. Så när jag läst DRACULA! EN NATT FÖR DE LEVANDE … EN MORGON FÖR DE DÖDA! så bytte jag av Niklas med påsarna och han satte igång med
MANNEN I SPÖKLABYRINTEN. På det sättet blev det inte så långtråkigt och när tidningen var utläst hade vi förutom en stökig diskbänk femtio förpackningar med knark. Det vill säga hundra kronor eller femtio serietidningar! Nästa dag kom vi först till skolgården. Vi satte oss på stockarna man kunde
balansera på och höll utkik efter vår knarkare. Vi fick sitta en halvtimme innan han kom och vi frågade honom genast om han inte skulle ha lite mer. Om inte annat så började våra väskor kännas rätt tunga vid det laget. – Nej, det räcker ett tag till, sade han och tog upp sin påse. Han hade knappt rört innehållet. – Men du har ju knappt … – Det här var ju djäkla starka grejer, sade han. Det räcker ju en månad ju! Och sedan gick han och kvar stod vi med våra väskor fulla. Och utan en chans
att bli rika. Vi var sura resten av dagen. På rasterna stod vi och hängde och på lektionerna
tänkte vi bara på allt slit vi hade lagt ner på att göra i ordning allting. När sista lektionen var slut så sade vi det att det var lika bra att hälla ut alltihop. Det var då Anders och Magnus kom ifatt oss vid husänden där någon
klottrat Status Quo. – Pelle säger att ni säljer knark, sade de. Finfina grejer till finfina
priser, stämmer det? Vi blev överraskade, men Niklas
hämtade sig snabbt: – Är ni inte kloka, någon kan se oss! Vi såg oss omkring och sedan viskade vi: – Vid vattentornet, om tio minuter. Ingen får se oss tillsammans. Anders och Magnus tog den lilla grusvägen upp till tornet medan jag och Niklas
fortsatte för att ta stigen bakom Konsum. Vattentornet var verkligen perfekt för knarklangare. Det låg centralt och var
ändå ödsligt och svårt att nå med polisbil. Våra kunder stod redan där. – Två kronor paketet, sade vi. Bättre pris går inte att få. De gav oss pengarna och vi gav dem påsarna.
Sedan gick vi genast åt varsitt håll. Jag och Niklas
stannade inte förrän vi kommit ner till anslagstavlan vid Konsum. – Fyra spänn! skrattade vi. Nu började verkligen affärerna lossna. Först var det bara Pelle som köpte, sedan berättade han det för
Anders och Magnus och sedan skulle de berätta det för två var och de i sin tur berätta det vidare. På det sättet skulle vi snart vara riktiga knarkmiljonärer. Fast redan nästa dag förstod vi att det inte skulle bli något av våra planer. Anders och Magnus kom fram
till oss mitt på skolgården. Vi trodde förstås att de skulle ha mer så vi hyssjade åt dem igen. Men de ville inte ha mer knark. – Det är ju bara vetemjöl! sade Anders. – Vi ska ha pengarna tillbaka, sade Magnus. Vi grävde i fickorna och fick upp kronorna. – Ja, kom inte till oss när ni blir sugna på knark nästa gång, sade vi. – Det behöver vi inte heller, sade Anders. Vi vet allt var man får tag på de
riktiga grejerna! Och det var det som var det värsta av allt. Pelle, vår egen knarkare, hade inte
bara slutat med droger utan hade också kommit över ett parti utländskt godispulver som inte gick att få tag på inom Sveriges gränser. Ryktet sade att han fått det gratis och nu sålde han det för tre kronor påsen. – Ska ni inte ha varsin påse? frågade han oss på vägen hem. – Nej, sade vi tjurigt. – Men passa på då, det är finfina grejer det här. Vi sade ingenting. |
|
|
Smakprov:
|
Strukna scener:
|
|