|
Kommentarer
Kapitel 1.
Härskaren från det okända är en mycket bra serie av den bästa Tarzan-tecknaren alla kategorier, Russ Manning.
Jag prenumererade på Tarzan-tidningen under hela min uppväxt. På den tiden visades också gamla Tarzan-filmer som matinéer i stort sett varje söndag. Jag såg de filmerna på
repertoaren om och om igen.
Kapitel 2.
Jo, jag hade faktiskt en sänglampa i grön plast och en orange skrivbordslampa. Inte minst skrivbordslampan tyckte jag mycket om. Den hade långa fjädrar som man kunde spela på. Tyvärr har jag gjort mig av med den.
Jag skulle tro att jag skrev ett par tre brev om dagen till en lång rad brevvänner redan från högstadietiden. Jag hade verkligen hur många brevvänner som helst.
Kapitel 3.
Vi hade ofta barnvakter när jag var liten och de var verkligen av skiftande kvalité. Jag minns särskilt att vi barn hellre hade pojkar som lekte vattenkrig med oss men att vuxenvärlden föredrog tjejer utan vattenkrig.
Kapitel 4.
Ligor ute i skogen var ett mycket vanligt problem när jag växte upp. Men jag minns inte att vuxenvärlden brydde sig särskilt mycket. Nuförtiden tas det sällan upp som ett stort samhällsproblem.
Kapitel 5.
Fikandet. Det var en oherrans massa fikande när jag var liten. Vi åkte från familj till familj och drack saft och åt bullar. Det har gett mig en fikaallergi som ställt till det för mig i arbetslivet. Vi vet ju alla att det
viktigaste för att få en anställning och göra karriär i Sverige är att man är bra på att sitta och fika i personalrummet. Jag är helt värdelös på det. Jag gillar sötsaker och dricker te hela dagarna, men att sitta och vara
social är något av det värsta jag vet.
Kapitel 6.
Jag är verkligen värdelös på det här med verktyg. Jag kom efter från början och sedan blev jag på något sätt rädd för dem. De verkade så kraftfulla, magiska. Med åren har jag insett att det inte var så märkvärdigt.
Bara man vet vilken ände man ska slå med när man använder hammaren så är det inte alls särskilt svårt.
Egentligen är det samma sak med poesi. Jag var rädd för poesi av samma skäl, dikter verkade så kraftfulla, magiska. Men så småningom har jag insett att de inte heller är så märkvärdiga.
Bara man vet vilken ände man ska börja läsa dem så är de inte så farliga.
Kapitel 7.
Skildringen från farmor är väl på många sätt tagen ur verkligheten. Hon var en sådan där god, jordnära typ som är bra att ha som referens när man har svårt att hitta rätt i tillvaron.
Kapitel 8.
Eskilstuna som ett slags matriarkat … Tja … Jag vet inte riktigt. Men på något sätt var det ändå så jag upplevde världen på den tiden. Män var något mycket sällsynt som då och då kröp ut ur något garage med
skitiga händer för att ta en kopp kaffe innan de försvann ner i sina hålor igen.
Kapitel 9.
Att amerikanarna lät Skylab ramla ner var på något sätt det ultimata sveket. Det var ju amerikanarna som stod för vetenskapen, framåtandan, och som visade att allt är möjligt bara man kavlar upp ärmarna och tar i. Och sedan
anstränger de sig inte själva tillräckligt. DÅLIGT!
Kapitel 10.
Jo, en kompis till mig slog av en ishockeyklubba över min arm! Det otroliga är att vi fortfarande är nära vänner. Men nu är det å andra sidan väldigt länge sedan han gjorde något sådant.
Kapitel 11.
Jo, de spelade in Fäbodjäntan i stugan vi hyrde. Och visst var det häftigt att de spelat in en film just där, men själva filmen tror jag inte ens visades i Eskilstuna och hursomhelst hade jag inte vågat gå på den. Det dröjde
många år innan jag såg den. Och då var det ju förstås fascinerande att ha delar av sin barndomsmiljö dokumenterad på film, om än bakom nakna, okända, stånkande människor.
Kapitel 12.
Tja … en koja hade vi ju … och allehanda projekt … Och nog funderade jag över varför den där utomjordiska kvinnan inte kunde komma till Hällbybrunn.
Kapitel 13.
Jo, vi hade ett slags skräck för att behöva ställas till svars i Lasse Holmqvists Här är ditt liv. Att vi inte hade gjort något, varken något för att bli berömda eller för att hängas
ut, tycktes inte bekymra oss. Skräck, kunde man ändå känna.
Kapitel 14.
Mamma knackade verkligen aldrig. Hon var oerhört nyfiken av sig. Vilket i och för sig är förståeligt med tanke på hur lite jag berättade. Men genom att inte berätta kunde man ju i varje fall ge sken av att det fanns något
att berätta om.
Kapitel 15.
Jo, vi fick faktiskt signerade bilder från allehanda kändisar. Det var verkligen en otrolig tillfredsställelse. Vilken glädje att sprätta upp ett kuvert och ta ut kortet med Nisse Ahlrots välkända ansikte! Eller Sune Mangs.
Eller Gus Dahlströms. Gus skrev till och med en liten hälsning.
Kapitel 16.
Jag gjorde inte mycket väsen av mig i skolan, och var heller inte särskilt politiskt intresserad, men när det var dags för kärnkraftsvalet tog jag verkligen ställning. Jag hade ett märke med ”Stenålder – nej tack” på
mig och var oerhört irriterad på alla utvecklingsfientliga kärnkraftsmotståndare.
Kapitel 17.
Jo, den där artikeln med ranchägaren som hade ett 15-tal fruar minns jag mycket tydligt. Över huvud taget läste jag mycket veckotidningar, inte minst Hemmets Journal och Saxons.
Kapitel 18.
Jag är både något slags utvecklingsoptimist i det stora och en pessimist i det lilla. Och är det inte så att när allt tycks lösa sig som verkligheten slår tillbaka med sin knytnäve.
Kapitel 19.
Jag har svårt för telefoner. Tala med någon kompis kan jag i och för sig göra rätt länge även om det blir alltmer sällan nuförtiden, men jag tycker verkligen inte om att ringa upp någon jag inte är riktigt tjenis med. När
jag jobbade som journalist under fyra år fick jag verkligen lura mig själv och kasta mig över telefonen och slå ett nummer när jag som minst anade det. Det var en taktik som fungerade mot telefonskräcken, men intervjuerna blev
inte särskilt lysande. ”Hallå, vem är det?” och ”Kan du vänta ett slag, jag har inte papper och penna på mig?” var inte det bästa sättet att bygga upp ett förtroende på.
Kapitel 20.
Som utbildad gymnasielärare får man ju absolut inte antyda att outbildade vikarier skulle kunna utföra ens jobb, men när jag själv gick i skolan minns jag att vikarierna var en frisk fläkt, inte minst de vikarier som struntade
i den löpande verksamheten och satte sig ner och bara pratade med oss elever.
Kapitel 21.
Är det verkligen så att kvinnorna har en finare hy i Eskilstuna? Tja, det är kanske inte vetenskapligt bevisat men Yvonne Ryding, 1984 års Miss Universum, kommer från Eskilstuna och gick i
årskursen över mig på Hällbybrunns skola. Och hon var inte den enda kvinnan med fin hy när jag växte upp.
Kapitel 22.
Så här såg nog mina dagdrömmar ut. På ett ungefär. Om bara boken säljer i tillräckligt många miljoner exemplar så kanske jag kan göra verklighet av dem och fråga Hugh Hefners tjejer om de vill komma och se hur dalahästarna
tillverkas uppe i Nusnäs. Om det är okej för min hustru, vill säga.
Kapitel 23.
Jag älskar verkligen gamla svartvita filmer, och Tänk om jag gifter mig med prästen med Viveca Lindfors och Georg Rydeberg är en av mina absoluta favoriter.
Kapitel 24.
Det här var väl också en typisk dagdröm från den tiden. Och ett försök att vända det man var mest rädd för, atombomben, till något positivt. Men i ännu högre grad handlar det väl om inspiration från den brittiska
tv-serien De överlevande som handlar om vad som händer ett antal människor när större delen av mänskligheten dött i en epidemi. Tv-serien heter Survivors
och har en egen hemsida:
http://www.survivorstvseries.com
Kapitel 25.
Bilturerna var också något typiskt för min barndom. De gjorde mig ganska så immun mot avstånd. Om det inte vore för resten av familjen så skulle jag åka mycket mer bil. Och långt. Över huvud taget gillar jag bilen som
koncept. Att ta en fåtölj och sätta en ratt och en motor på den. Fantastiskt!
Kapitel 26.
Om jag blir riktigt rik ska jag köpa en stor sandlåda med sådan där riktigt formbar sand som bland annat finns i Holland.
Kapitel 27.
Jag gillade Freud ett tag. Jag ville gärna bli psykolog eller helst psykoanalytiker. Jag tyckte att det var en så smart idé det där att bara lyssna år ut och år in medan pengarna bara rann in för att sedan hitta ett minne som
satt sig på tvären.
Kapitel 28.
Det känns som om jag ägnade större delen av mina tonår åt att åka buss. Fram till och med sexan gick jag i skolan i Hällbybrunn men från och med sjuan och högstadiet var det Fristadsskolan inne i Eskilstuna som gällde. Och
tvåans buss. Man gick i god tid för att få en bra plats på morgonen och man sprang som en galning för att hinna med en tidigare buss hem. Inte konstigt att dagdrömmarna inte räcker längre än till att åka buss med en trevlig
tjej.
Kapitel 29.
Vi åt faktiskt väldigt mycket fläskkotletter när jag var liten. Och faktum är att vi äter minst lika mycket fläskkotletter fortfarande. Jag minns att min kompis någon gång tog upp detta, att han tyckte att det var konstigt
att vi åt så mycket fläskkotletter. Jag vet inte om han var avundsjuk eller tyckte synd om mig. Vi har aldrig talat ut om saken.
Kapitel 30.
Om man inte rent fysiskt kan rädda någon så kanske man kan göra det som psykolog eller som författare, lite på håll liksom, det var en tanke jag klamrade mig fast vid länge. Nu har jag gett upp de tankarna. I stället har
jag väl någon förhoppning om att jag genom att vara lite skojig kan göra livet en aning drägligare för en och annan. Eller i varje fall för mig själv.
Kapitel 31.
Min bärbara Olivetti hade jag verkligen med mig överallt under de där åren. Det var en härlig liten nätt maskin som inte kan ha vägt mer än tre bärbara datorer gör nuförtiden. Det bästa med riktiga skrivmaskiner var att
man kunde slå hårt över tangenterna när saker och ting inte gick så bra. Tyvärr gjorde jag det lite för många gånger och till sist gick maskinen sönder. Jag köpte en ny Facit Privat men blev aldrig riktigt vän med den. Jag köpte
en uråldrig och kass maskin som jag heller inte kom igång med och rätt som det var stod det en dator på mitt skrivbord.
Kapitel 32.
Vad slår egentligen en kompis, ett skrivbord, ett projekt och en påse med bullar?
|
