Alfabeta förlag 2006 Omslag: Dick Aschenbrenner |
Strukna scener: Mormor i Kongo – Snälla … – Jag kan berätta om mormor, erbjöd jag mig till sist. – Hon som hade så fin hud, som hade reumatism, och som konstnärerna älskade? – Jo. Har jag berättat att hon jobbade på Bok-Öbergs? – Ja, det är klart, det är ju därifrån lacket kommer. Som gör Eskilstunas kvinnor så vackra. Jag hade berättat något om mormor och konstnärer, var det så? Plötsligt blev jag väldigt osäker. – Har jag berättat om när Öbergs skickade mormor till Afrika? – Till Afrika? sa Mi. – Ja, sa jag. Mormor jobbade med kollegieblock på den tiden. Bok-Öbergs hade en fullständigt gigantisk maskin där man fyllde på med papper och ståltråd i ena änden och sedan tog emot buntar om tio kollegieblock i andra änden. När mormor började där hade den varit företagets stolthet, men med åren hade problemen hopat sig och den spottade inte alls ur sig så många block som förr. Bok-Öbergs bestämde sig för att göra sig av med vidundret och satsa på en ny. Och det var då Afrika kom in i bilden. Något biståndsprojekt hade hört av sig till Öbergs om att köpa block till Kongo och då föreslog en av cheferna att de skulle sälja en hel maskin billigt i stället. För det var väl mycket bättre att afrikanerna fick medel att själva producera sina block. De ansvariga på biståndsprojektet blev eld och lågor och det bestämdes att kostnaden skulle delas lika mellan Öbergs, staten och Kongo. Mormor var förstås inte inblandad i det här. Hon stod ju vid maskinen och staplade kollegieblock eller rev ut papper och ståltråd som ständigt fastnade. Med henne var det ingen som pratade förrän det visade sig att ingen på Bok-Öbergs ville åka. Folk var livrädda för malaria, sömnsjuka, ilskna pygméer, lejon, spindlar och boaormar. Till sist hade de frågat alla chefer och arbetsledare och tryckare och det var då mormor erbjöd sig. Först var det ingen som tog henne på allvar, men hon stod på sig och fick träffa cheferna. – Kan du engelska? frågade de henne. – Kan kongoneserna engelska? frågade mormor. Cheferna erkände att de inte trodde att kongoneserna kunde engelska. Och eftersom det var enda chansen att få iväg tryckpressen så fick hon åka. Mikaela lyssnade intresserat på berättelsen om min mormor. Hon nickade och ställde frågor och hummade och jag berättade på. Jag målade upp fraktfartyget hon åkt med, kvinnorna hon delat hytt med, alla hon lärde känna. – Men hur kunde hon prata med så många människor när hon inte kunde engelska, undrade Mikaela efter ett tag. – Sa jag inte det? – Nej. – Älvdalskan förstås. Mormor talade ju älvdalska. – Älvdalska? Mikaela hade inte hört talas om älvdalska, sa hon. Så jag fick berätta allt om det gamla vikingaspråket som överlevt i dessa Sveriges mest isolerade trakter. I själva verket har älvdalskan överlevt från riktigt gamla tider innan språken började skilja sig från varandra. Det var därför hon hade så lätt att göra sig förstådd. Inte med kaptenen som talade engelska, eller med besättningen som talade tyska, franska och spanska, men med andra passagerare som kom från Afrika. Alla människor kommer ju från Afrika från början. Det var ju där vi blev till. På stenåldern. Och älvdalskan har inte utvecklats särskilt mycket från den tiden. Man har behållit det mesta av urspråket. I Afrika talar man ju massor av olika språk, men egentligen hänger alla ihop, de är mest som dialekter, varianter av urspråket, urafrikanskan. Så kom då mormor fram till Kongo och då hade hon ju lärt känna alla kongoneser som varit på båten. Hon hade berättat om tryckpressen och de ville alla hjälpa henne till rätta. De följde med henne till importkontoret i hamnen och hjälpte henne med alla papper och sedan tog de med henne till en pygméhövding, för det var pygméerna som skulle ha maskinen. – Pygméer? sa Mikaela. – Ja, sa jag inte det? Det bor ju nästan bara pygméer inne i Kongo. Vid havet bor det vanliga långa svarta män och kvinnor men längre in i djungeln är det nästan bara pygméer. Så här var det i varje fall att mormor och pygmécheferna stod och funderade över hur de skulle få maskinen uppför floden när någon av pygméerna påpekade att Kongofloden inte alls är särskilt lätt att ta sig upp för. Man kommer inte särskilt långt inåt landet förrän man måste lasta av och ta maskinen på land. – Men det går ju inte alls, sa mormor. Det visade sig nämligen att maskinen inte gick att dela. Mormor och pygméerna var lurade. Hela tryckpressen och alltihop var tillverkat i ett enda block och omöjlig att montera isär. Det var perfekt för båttransport men omöjligt för transport med tåg eller lastbil. Alltihop ingick förstås i Bok-Öbergs plan för att slippa konkurrens från Afrika. Pygméerna blev alldeles uppgivna. De satt på maskinen med sina skruvmejslar och hängande huvud. Det här hade ju varit Kongos chans och nu hade alla drömmar gått upp i rök. Mormor tyckte förstås det var pinsamt alltihop och försökte komma på något sätt att lösa problemet. – Det är ingen idé, sa en av pygméerna. Det är inte ditt fel, Stora Mormor, det är inget att göra nåt åt. Mormor funderade. – Går det inte alls att ta sig förbi forsarna? – Det är helt omöjligt, sa pygmén. Och plötsligt kom hon på det. – Vi gör som vikingarna! De drog ju hela båtar förbi vattenfallen! Pygméerna förstod förstås inte, men mormor satte sig på huk vid en liten bäckfåra och bröt grenar i små bitar som hon lade intill den. Och så snidade hon snabbt ihop en liten barkbåt som hon lade på stockarna. – Vi drar hela båten förbi, sa hon. När hon kommit på själva idén så var ju resten en barnlek. Pygméhövdingen samlade ihop sitt folk. Tusentals pygméer strömmade ut ur djungeln med sina yxor och satte genast igång att hugga. Träd efter träd föll för deras yxhugg och vikingavägen förbi fallet växte fram medan andra pygméer drog i båten. Högst upp på båten stod mormor och hejade på. Mikaela tittade på klockan. – Den börjar bli lite mycket, sa hon. Jag måste upp tidigt i morgon. – Det är bara lite kvar, sa jag. – Okej då, sa hon. Det är väldigt intressant att höra om din mormor. Och så berättade jag till sist om hur bra kollegieblocksmaskinen fungerade i det varmare och fuktigare landet. Och hur mycket lättare det var för de små pygméerna att komma åt när man skulle smörja alla delar. – Nere i Kongos värme fungerade maskinen inte bara lika bra som när den var ny utan i själva verket mycket bättre. Den spottade ur sig kollegieblock. Om du tittar efter i ett kollegieblock så kommer du att se att den nästan alltid är ”made in Kongo”. De producerar 75 procent av all världens kollegieblock med denna enda maskin. Och från att ha varit ett av världens fattigaste länder är Kongo nu ett av de rikaste länderna i Afrika. – Otroligt, sa Mikaela. Du måste berätta mer i morgon. – Det är därför det finns en staty av mormor i pygméernas största stad. Och alla pygméer känner till Stora Mormor … (struket 17
september 2005)
|
|
|
Smakprov:
|
Strukna scener:
|
|